vet inte vad jag är...
Att du bara hade ringt och frågat hur det är med mig någon dag,
eller bara skrivit på msn någon gång,
visat att du bryr dig hade bettyt så mycket för mig!
Jag vet inte varför det har blivit så här, men det känns som om det är bara jag som hör av mig
och bryr mig om våran vänskap.
Eller du kanske har blivit för bortskämnd med att det är alla som ringer dig hela tiden
och att du aldrig behöver höra av dig, för förr eller senare så ringer det i din telefon ändå?!
Känner mig ledsen och nästan tveksam om du vill umgås med mig ibland,
eller om du känner dig tvingad eftersom vi har känt varandra så pass länge?
Eller jag kanske glöms bort bakom alla dina andra kompisar?
(dem kanske är viktigare)
Hur kan allt vända så pass fort utav att en annan hittar kärleken medans den andra lever det som kallas "singelivet"
En yta, ett ytre men var finns det inre?
Jag är väl ändå den som alltid finns där för dig, eller......
Jag försöker och försöker men ger det något resultat......
Du var och är en av mina bästa kompisar,
men jag vill få något tillbaka också inte bara ge.
Man måste ge och ta , inte bara få!
